Två tekniker, en tiofaldig prisskillnad
Terrassvärme finns i två skolor. Den elektriska infravärmaren på 1,5–3 kW värmer som solen: strålningen träffar kroppar och möbler direkt utan att gå omvägen via luften, och det räcker därför med låg effekt för att det ska kännas varmt i stolen under den. Gasolsvampen och dess släktingar arbetar tvärtom med 5–13 kW — de värmer luften omkring sig, och utomhus blåser den luften bokstavligen bort. Samma upplevda värme kräver därför flera gånger mer tillförd energi med gasol.
Lägg till att gasol per kilowattimme kostar mer än hushållsel — en tub på elva kilo för 400 kr ger knappt 141 kWh, alltså 2,84 kr per kilowattimme mot elens cirka 2 — och slutsatsen skriver sig själv: en gasolkväll kan kosta sju–åtta gånger mer än samma kväll under en el-infravärmare. Kalkylatorn räknar båda med dina priser och vanor.
Formel
Kostnaden per kväll är värmarens effekt gånger antalet timmar gånger energipriset. För el är priset ditt elpris per kilowattimme; för gasol räknas det fram ur tubpriset — energiinnehållet är 12,8 kWh per kilo gasol, så en fylld P11-tub på 11 kilo rymmer knappt 141 kWh. Säsongskostnaden följer av kvällar per månad och antal månader, och för gasol översätts den även till antal tubar.
Räkneexempel
En el-infravärmare på 2 kW under tre kvällstimmar drar 6 kWh — 12 kr vid 2 kr per kilowattimme. En gasolsvamp på 10 kW under samma tre timmar förbrukar 30 kWh gasol: drygt 85 kr med tuben på 400 kr, och en dryg femtedels tub per kväll. Åtta kvällar i månaden under en fyramånaderssäsong: elvärmaren slutar på knappt 400 kr, gasolen på över 2 700 kr och nästan sju tubar. Skillnaden på en säsong betalar med marginal en ny elvärmare.
Varför gasolen ändå finns kvar
Gasolens överlevnad handlar om två saker som kalkylen inte fångar: friheten från eluttag och den sociala värmebilden. Svampen kan stå mitt på en stor uteservering eller längst ut på bryggan utan kabeldragning, och dess runda värmespridning passar stående mingel där ingen sitter still under en riktad strålare. För hemmabruk på en normal uteplats är argumenten svagare — där finns uttaget nära, sittplatserna är fasta och infravärmarens riktade strålning träffar rätt. Det är därför restaurangbranschen dröjt kvar vid gasol medan villaterrasserna gått över till el. För uthyrningsstugor och event är gasolens mobilitet fortfarande oslagbar; för det egna hemmets fasta sittgrupp finns inget argument kvar.
Värt att veta är också att gasolens effektsiffra är brutto: en stor del av de 10 kW stiger rakt upp som varm luft, och den klassiska svampens verkningsgrad räknat som värme där människor faktiskt sitter är låg. Nyare gasolmodeller med strålande brännare riktar bättre, men gapet mot el-IR består — fysiken går inte att förhandla bort utomhus. Räkna konservativt med att högst hälften av gasoleffekten når sittgruppen.
Att välja elvärmare — effekt, montering och zoner
Tumregeln för el-infravärme är 500–800 W per sittplats under värmaren, eller grovt en 2 kW-värmare per fyra–fem personer runt ett bord. Takmonterade eller väggmonterade värmare snett ovanför sittgruppen ger bäst träff; golvmodeller på stativ är flexiblare men lättare att hamna fel med. Kortvågiga värmare med synligt rött ljus ger omedelbar värme men bländar en del — mellanvågs- och mörkstrålare värmer mjukare utan ljus, till något högre pris. För en större uteplats är två mindre värmare med separata strömbrytare bättre än en stor: zonindelningen gör att bara den använda delen värms, vilket i praktiken halverar många kvällars förbrukning.
Effektreglering i steg eller steglöst är värt sin merkostnad: en värmare som kan gå på halv effekt när kvällen är mild i stället för att slås av och på förbrukar mindre och känns jämnare. Vissa modeller styrs numera via app eller fjärrkontroll, vilket i praktiken ökar användningen av lågeffektlägena — reglaget som kräver att någon reser sig används aldrig. IP-klassningen ska vara minst IP24 för placering under öppet tak och IP65 för väderutsatt montage; en värmare som havererar av regn efter två säsonger är dyrare än varje kilowattimme den sparade.
Timer eller närvarostyrning är elvärmarens bästa tillbehör. En värmare som glöms på efter kvällens sista gäst drar sina två kilowattimmar i timmen tills någon upptäcker den — en natt kostar mer än hela kvällen gjorde. Enkla mekaniska vridtimers för utomhusbruk kostar en hundralapp och betalar sig första säsongen. Är du osäker på vad en befintlig värmare faktiskt drar går det att mäta med energimätare i uttaget — metoden finns i strömförbrukningskalkylatorn.
Effekten och husets elnät
Två–tre kilowatt extra på en kvällstimme märks i hus med effekttariff: terrassvärmaren adderar rakt ovanpå kvällens övriga förbrukningstopp med matlagning och eventuell elbilsladdning, och kan därmed kosta extra på nätavgiften utöver kilowattimmarna. Med timprisavtal ligger uteplatskvällarna dessutom ofta på dygnets dyrare timmar — sena kvällar är billigare än tidiga. Inget av detta ändrar rangordningen mot gasol, men det är värt att veta att elvärmarens verkliga kilowattimmespris en fredagkväll kan ligga en bit över årssnittet; ditt totala elpris räknar du fram i elkostnadskalkylatorn.
Gasolens praktiska sidor — tuben, bytet och vintern
För den som ändå landar i gasol finns några kostnadsdetaljer värda att känna till. Fyllning är billigare än tubbyte i butik, och prisskillnaden mellan aktörer är stor — från drygt 300 kr till över 500 för samma P11-fyllning, vilket direkt förskjuter kilowattimmepriset i kalkylatorn. Komposittuber väger halva stålets och visar gasnivån genom höljet, mot högre inköpspris. Och kylan spelar gasolen ett spratt: vid temperaturer runt nollan och strax under sjunker tubens tryck när gasolen förångas långsammare, och en svamp på full effekt kan tappa märkbart just de kvällar värmen behövs mest — ännu ett argument för el under den kalla änden av säsongen.
Förvaringen är reglerad: gasoltuber ska stå utomhus eller i ventilerat utrymme, aldrig i källare eller garage under marknivå, och villahushåll får förvara högst begränsade mängder. Inget av det kostar pengar i kalkylens mening, men det adderar friktion som elvärmaren slipper helt — sladden i uttaget är hela logistiken.
Alternativen: filtar, tak och eldstad
Den ärliga kalkylen ska nämna nollalternativen. Pläd och sittdynor kostar ingenting per kväll och förlänger säsongen förvånansvärt långt — värmarens jobb är i praktiken att ersätta filten för den som vill sitta obepälsad. Ett terrasstak eller vindskydd gör mer för komforten per krona än högre värmareffekt, eftersom vind är utomhuskylans huvudmekanism; en läig uteplats behöver hälften så mycket värme för samma upplevelse. Och eldstaden — eldkorg, utekamin eller braskamin ute — värmer socialt men ojämnt, med ved som bränsle till ungefär samma pris per kilowattimme som gasol köpt i säck, billigare med egen ved. Den som eldar för stämningen och kompletterar med riktad el-IR över sittplatserna har uteplatsens mest prisvärda kombination. Markiser och pergolatak med sidor gör dubbel nytta genom att också hålla kvar strålningsvärmen — ett halvslutet uterum utan glas kan sänka värmebehovet med en tredjedel mot öppen altan.
Uterummet och den förlängda säsongen
För inglasade uterum ändras kalkylen i grunden: glasen stänger vinden ute, och då fungerar plötsligt även luftvärmning. En vanlig elradiator eller frostvakt på 500–1 000 W räcker långt för höstkvällar i uterummet, och den som vill använda rummet vintertid gör klokast i att räkna på en luft-luftvärmepump — vid regelbunden användning betalar dess verkningsgrad snabbt mellanskillnaden mot direktverkande el. Terrassvärmarens riktade strålning har sin plats även här som snabbvärme, men som grundvärme i ett slutet rum är den fel verktyg: där gäller husuppvärmningens vanliga logik.
Säsongslängden är också kalkylatorns mest underskattade reglage. Skillnaden mellan att värma uteplatsen fyra månader och sju är nästan en fördubbling av årskostnaden — men med el handlar det fortfarande om hundralappar, vilket är hela poängen: den som älskar sena septemberkvällar ute ska inte låta energikostnaden avgöra, bara teknikvalet.
Terrassvärmen i energibudgeten
Även flitig elterrassvärme är en liten årspost: 200 kWh per säsong i räkneexemplet är några hundralappar, i nivå med tvättens el och långt under spabadets tusenlappar — utomhuslyxens två poler i samma subhub. Gasolvanan däremot märks: 2 000–3 000 kr per säsong är verkliga pengar för värme som till stor del blåser bort. Kalkylatorns poäng är därför mindre att avskräcka från utekvällar och mer att visa att rätt teknik gör dem nästan gratis. Vad andra apparater kostar per timme jämför du i apparatkostnadskalkylatorn.
Slutsatsen från staplarna är ovanligt entydig för att vara en energijämförelse: el-infravärme vinner i kronor, i styrbarhet och i logistik, och gasolens kvarvarande nisch är platser utan el och stora ytor med stående gäster. Räkna din egen säsong i kalkylatorn — och lägg gärna märke till hur lite även en generös utekvällsvana kostar med rätt teknik.